Ingen har väl missat att efterföljaren till SCCM 2012 (R2) är här, och numera heter bara SCCM utan något årtal som versionsnummer. Microsoft har gått över till en löpande servicemodell á la Windows 10, och traditionella uppgraderingar/migreringar är (i alla fall i teorin) ett minne blott.
Den första releasen av nya SCCM har versionsnummer 1511, och en av de mest efterlängtade nyheterna var ett nytt Software Center som kan hantera applikationer som har tillgängliggjorts till användare, och alltså inte bara till datorer.
-ÄNTLIGEN, utropade hela världen. Tills vi upptäckte hur det egentligen fungerade.
Först lite historik.
När man skapar en deployment för en Application eller ett Package och väljer Available, samt riktar installationen mot en device collection, så dyker applikationen upp i användarens Software Center, och användaren kan själv välja att installera programvaran när och om han så önskar. Perfekt, vi kan alltså bygga upp vår företagsinterna ”app store” och erbjuda våra användare en drös med applikationer, utan att de behöver kontakta IT-avdelningen. Vi behöver bara lära dem att de hittar allt de behöver i Software Center.
Men så väljer vi istället att rikta våra installationer mot användare, istället för mot datorer. Vilket kan medföra en viss extra hantering och arbete, men som ändå är otroligt mycket vettigare. Det är ju trots allt människan bakom datorn som ska använda programvaran, och inte datorn själv. Detta är också vad Microsoft har slagit på stora trumman om enda sen SCCM 2012 släpptes. Allting ska vara ”user centric”, och vi ska sluta rikta saker och ting mot datorer och istället sätta användaren i centrum.
Ok så då gör vi en deployment mot en user collection istället och förväntar oss att det naturligtvis ska fungera exakt likadant, dvs att användaren öppnar sitt Software Center och hittar sin applikation där. Men icke. Som vi alla vet så måste man istället installera rollerna Application catalog webservice/website och användaren måste nu istället surfa in på en Silverlight-baserad webbsida. Det finns visserligen en minimal liten länk inne i Software Center som användaren kan klicka på och därmed så öppnas Application Catalog, men det gör knappast saken bättre.
För att göra det ännu sjukare så hanteras egentligen inte applikationen inne i Application Catalog, utan den fungerar bara som en sorts beställningsfunktion (vare sig applikationen kräver ett godkännande eller ej). Efter att användaren valt att installera en applikation så hoppar den nämligen över till Software Center, och det är därifrån man kan följa installationsförloppet, om det gick bra eller dåligt, och även avinstallera applikationen.
VARFÖR i hela världen Microsoft gjorde på detta magiskt dåliga sätt när man byggde SCCM 2012 är okänt. Men att det är korkat och förvirrande är bara förnamnet. När jag håller utbildningar i produkten så är detta ett av de svåraste områdena att förklara för eleverna.
Det vi vill ha är naturligtvis EN plats för alla applikationer, och det var just det vi trodde vi hade fått med nya Software Center i nya SCCM-versionen. Så varför är det då så värdelöst? För att det helt enkelt visade sig vara ett hafsarbete, en otroligt dålig implementation som förmodligen gjorts av en praktikant på en fikarast.
”Nya” Software Center, som har fått ett nytt utseende, exsisterar parallellt med det gamla. Du måste aktivt välja vilket du vill använda med en Client Setting-inställning. Ok, det kan vi väl leva med. Men besvikelsen blev desto större när det visade sig att Application Catalog inte på något sätt försvunnit. Den rollen finns i allra högsta grad kvar, och du måste installera den även om du inte tänker använda webbportalen. Alltså, deployments riktade mot användare hamnar fortfarande i Application Catalog. Nya Software Center är ingenting annat än ett frontend som kan visa de ikoner som alltså i själva verket ligger i Application Catalog.
Det går inte att kalla för någonting annat än en fullösning. Men ok, vi hade kunnat leva med det. Om man bara ägnat ytterligare 5 minuter åt att åtminstone göra detta frontend komplett. Men så är icke fallet.
Följande är vad man kan göra i Application Catalog:
- Installera applikationer som är riktade som Available mot en användare.
- Beställa applikationer som kräver ett godkännande.
- Låta användaren konfigurera User Device Affinity, alltså tala om vilken/vilka datorer han använder oftast.
Av dessa tre funktioner klarar nya Software Center endast en av tre, nämligen den första. Så fort vi konfigurerar en applikation så att den kräver ett godkännande så fungerar det inte längre, och vi måste återigen använda webbportalen. Samma gäller möjligheten att låta användaren kryssa i sina primära enheter.
Men det kanske sämsta av allt är, även den första punkten fungerar bara halvvägs. Allting är frid och fröjd så länge vår applikation alltså inte kräver ett godkännande, men det får inte heller finnas några requirements. Låt oss säga att vi har en applikation med en requirement som säger att den enbart får installeras på användarens primära enhet. Om användaren sitter på en annan dator och surfar in på Application Catalog så kommer applikationen att synas där. Försöker han då installera den kommer ett felmeddelande att visas som talar om att kraven inte uppfylls, och att installationen inte kan fortsätta. Det är inte världens bästa felmeddelande, men det är åtminstone ett meddelande.
Försöker man göra samma sak i nya Software Center istället, så syns inget felmeddelande överhuvudtaget. Applikationen börjar installera och står och snurrar i all evighet, utan att någonting händer eller uppdateras. Klickar man runt i Software Center, eller stänger och öppnar det igen, så försvinner förloppsindikatorn och man kan återigen välja att installera applikationen. För att återigen få se ett snurrande hjul i all oändlighet.
Så kort och gott, har du enbart applikationer som inte kräver godkännande och inga som helst requirements, och inte heller vill låta användaren bestämma sina primära enheter – då kan du börja använda nya Software Center. I annat fall gör du förmodligen bäst i att fortsätta använda gamla Application Catalog, annars riskerar förvirringen bli större än någonsin.
Bitter och besviken? Jajamen. Inte längre förvånad? Nej, tyvärr.
Kommer detta bli bättre? Det hoppas jag verkligen. Klagomålen har varit ganska högljudda och får ganska många röster på Uservoice. Microsoft har nu, i och med den nya modellen för uppdateringar, alla möjligheter i världen att snabbt komma med förbättringar. Och här finns, kan man nog lugnt påstå, en viss förbättringspotential.
